Detta inlägg handlar inte om klimatet. Det handlar heller inte om offentliganställdas eller fackliga företrädares rätt att framföra sina åsikter. Jag ifrågasätter varken vikten av ett gott klimatarbete eller den yttrandefrihet som tillkommer var och en i Sverige,

Detta inlägg handlar om hur vår grundlag fungerar, om målkonflikter och om den statliga värdegrunden.

Fem företrädare för Fackförbundet ST inom Folkhälsomyndigheten skriver i en debattartikel att Folkhälsomyndigheten måste stå fast vid klimatmålen och att statligt anställda bär på ett särskilt uppdrag då det regeringsformen står tydligt att: ”Det allmänna ska främja en hållbar utveckling som leder till en god miljö för nuvarande och kommande generationer”. Författarna hävdar att grundlagens stadgande inte är en ambition bland andra utan en skyldighet.

I artikeln kritiserar de det uppdrag som Folkhälsomyndigheten och andra myndigheter fått avseende färdval och resepolicy vid tjänsteresor. Uppdraget innebär att alla trafikslag ska kunna nyttjas vid tjänsteresor (väg, järnväg, luft- och sjöfart) för att säkerställa effektiva och ändamålsenliga transporter. När kostnader jämförs för olika färdval ska hela resans kostnad beaktas, exempelvis kostnader för nödvändig övernattning samt total arbetstid för hela resan. Myndigheten ska också redovisa huruvida den köpt in hållbart flygbränsle till organisationens flygresor.

De fackliga företrädarna menar att detta uppdrag om färdmedelsneutralitet strider mot myndighetens instruktion, klimatlagen och förordningen om miljöledning i statliga myndigheter. De hävdar att myndigheter inte ska anpassa sig efter klimatskeptiker och framför att anställda på statliga myndigheter är kunskapsbärare med uppgift att verka i enlighet med Sveriges lagar och i lojalitet med medborgarna. Myndigheterna måste enligt författarna stå stabila i den statliga värdegrunden när politikerna bortser från lagar, vetenskap och internationella mål.

Det stycke från regeringsformen som författarna citerar är hämtat från tredje stycket i regeringsformens 1 kap 2 §. Stycket är en del av regeringsformens programstadganden som innehåller ett antal skrivningar av målsättningskaraktär som inte är rättsligt bindande. Den främsta funktionen för bestämmelserna i regeringsformens programstagdanden är att ålägga det allmänna att verka för att de beskrivna målsättningarna så långt det är möjligt förverkligas. Detta innebär att myndigheter även behöver hantera de målkonflikter som finns mellan olika delar av regeringsformens 1 kap 2 §.

I regeringsformens 1 kap 2 § sägs i det andra stycket att det grundläggande målet för den offentliga verksamheten ska vara den enskildes personliga, ekonomiska och kulturella välfärd. Frågan är då hur det grundläggande målet förhåller sig till ett uppdraget att främja en hållbar utveckling?

Målsättningsstadgandet om hållbar utveckling i regeringsformen anknyter till utformningen av miljöbalkens målsättningsparagraf och därmed också till Riodeklarationen. Hållbar utveckling behöver därmed förstås som utveckling som är hållbar både utifrån ekologiska, sociala och ekonomiska perspektiv. En sådan förståelse av vad målet om hållbar utveckling innebär går även väl ihop med det grundläggande målet om den enskildes personliga, ekonomiska och kulturella välfärd.

Vad innebär det då för färdmedelsneutraliteten och ett möjligt ökat flygresande i staten?

Flyg släpper ut mer växthusgaser än tåg. Samtidigt är flyget bättre än tåg på att överbrygga långa avstånd och har därför en större potential att bidra till sammanhållning och utveckling i hela landet än vad tåget har. Skillnaden mellan att flyga på en tjänsteresa från Stockholm till Umeå kan vara möjligheten att komma hem till barnen på kvällen. Att det finns en fortsatt flygförbindelse mellan Kiruna och Stockholm kan vara avgörande för näringslivet längst upp i norr. Att offentliganställda har möjlighet att flyga i tjänsten, och gör det när det är befogat, hjälper till att bevara flygförbindelser som annars inte skulle bära sig. Ett val som är sämre ur ekologisk synpunkt kan alltså vara bättre ur ekonomiskt och socialt hänseende. Denna målkonflikt måste myndigheten hantera. Uppdraget som getts i regleringsbrevet ger utrymme för detta.

Klimatlagen är en lag som reglerar regeringens klimatpolitiska arbete. Det är inte en lag som har en direkt styrande eller normerande verkan på en förvaltningsmyndighet under regeringen.

Förordningen om miljöledning i statliga myndigheter reglerar hur myndigheter ska arbeta systematiskt med sitt miljöarbete så att de bidrar till att nå de nationella miljökvalitetsmålen. Bland de nationella miljökvalitetsmålen finns målet om begränsad klimatpåverkan. Detta mål ska uppnås på ett sådant sätt och i en sådan takt att andra mål för hållbar utveckling inte äventyras. Till målen för hållbar utveckling hör bland annat mål om anständiga arbetsvillkor och ekonomisk tillväxt, hållbara städer och samhällen samt hållbar, industri, innovation och infrastruktur.

Arbetet med miljöledning innehåller alltså samma typ av målkonflikter som arbetet med att följa regeringsformens programstadganden.

Folkhälsomyndigheten ska enligt sin instruktion medverka till minskad negativ miljöpåverkan på människors hälsa. Det är inte tydligt av instruktionens formulering om detta avser något myndigheten ska göra inom sitt ansvarsområde genom exempelvis formgivning och främjandeinsatser, eller om bestämmelsen syftar på myndighetens egen verksamhet exempelvis upphandlingar myndigheten gör. Men eftersom miljöarbete inom myndighetens egna verksamhet regleras av miljöledningsförordningen bör man nog trots allt anta att bestämmelserna i instruktionen avser verksamhet inom myndighetens ansvarsområde. Bestämmelserna om miljöarbetet är också placerat i sammanhanget av uppgifter som myndigheten har att hantera inom sitt ansvarsområde. Att det skulle finnas en direkt konflikt mellan uppdraget om färdmedelsneutralitet och myndighetens instruktion är därmed svårt att se.

Kan myndigheter och statligt anställda säga nej till politiker om de anser att de bortser från lagar, vetenskap och internationella mål?

Jag skulle säga både ja och nej. Om en myndighet kommer fram till att en föreskrift står i strid med en bestämmelse i grundlag eller annan överordnad författning får föreskriften inte tillämpas. Detsamma gäller om stadgad ordning i något väsentligt hänseende har åsidosatts vid föreskriftens tillkomst. Men ett regleringsbrev eller ett regeringsuppdrag är ingen föreskrift, det är ett beslut. Myndigheters lagprövningsrätt omfattar inte regeringsbeslut. Prövningen huruvida regeringsbeslut är lagenliga görs, förutom i vissa undantagsfall, av riksdagen och ytterst av väljarna. Det är inte en myndighets sak att pröva. Detta är också helt i enlighet med den statliga värdegrunden.

Den hårda kärnan av den

statliga värdegrunden utgörs av bestämmelserna i regeringsformens 1 kap 1 och 9 §§; demokrati, fri åsiktsbildning, legalitet och objektivitet. Till värdegrunden brukar också räknas respekt, som nämns i det första stycket i regeringsformens 1 kap 2 §, samt effektivitet och service som regleras i budgetlagen och förvaltningslagen. Jag har svårt att se att uppdraget om färdmedelsneutralitet bryter mot något i denna värdegrund.

Att som myndighet eller enskild statstjänsteman vägra att genomföra ett beslut som är fattat av en regering som innehar riksdagens förtroende bör nog däremot ses som ett brott mot den mest grundläggande delen av värdegrunden och det allra första stadgandet i vår grundlag: demokratin.

Migrationspolitik är svårt. Få politikområden rymmer så mycket känslor; rädsla, skuld, vrede, hopp och sorg blandas om vartannat. Migrationspolitiken är också ett politikområde där flera grundläggande värden ställs emot varandra och där försök att lösa till synes olösliga värdekonflikter lätt resulterar i beskyllningar om antingen blödighet eller rasism.

Människor har i alla tider sökt sig till nya platser i sökandet efter en bättre framtid. Vissa har flytt undan krig, svält eller förföljelse; andra har sökt efter en möjlighet att förverkliga sina drömmar. Vartefter nationalstater eller andra liknande statsbildningar har etablerats och bytt upp samhälleliga institutioner och välfärdssystem har det också rests hinder för möjligheten att fritt röra sig mellan olika delar av världen för att söka sig en ny framtid.

Moderna statsbildningar med de institutioner och välfärdssystem som det innebär utesluter en helt fri rörlighet. Samtidigt utesluter solidariteten med våra medmänniskor att vi helt stänger våra gränser och blundar för de som är i nöd. Frågan blir då hur vi bäst använder de begränsade resurser vi har för att hjälpa på bästa sätt och hur vi kan komma fram till en migrationspolitik som är någorlunda hållbar över tid.

En krona hos Migrationsverket är värd 30 kronor hos UNHCR

2018 kostade mottagningen av asylsökande 22,3 miljarder kronor om man ser till kostnaderna för handläggning, bosättning och ersättningar till kommunerna. Detta bidrog till att hjälpa 63 544 personer som var inskrivna i Migrationsverkets mottagningssystem. Detta ger en kostnad på drygt 350 000 kronor per asylsökande. Detta kan jämföras med den kostnad på 21 555 kronor som det innebär att ta emot en kvotflykting i Sverige. Man kan också jämföra det med att varje flykting som FN:s flyktingorgan UNHCR hjälper kostar ungefär 12 000 kronor om man ser till UNHCRs kostnader på 4,2 miljarder dollar och de 3,4 miljoner flyktingar som bor i något av deras läger.

Med drygt 20 miljoner flyktingar i världen är det inte orimligt att fråga sig om det är rimligt att vi satsar 350 000 kronor på att hjälpa en person i Sverige när samma belopp kan hjälpa nästan 30 personer om de får hjälp i sitt närområde? Om vi minskade vår mottagning av flyktingar i Sverige med ungefär 25 procent skulle de pengar vi sparar kunna hjälpa nästan en halv miljon flyktingar om vi satsar dem på hjälp i närområdet.

Reformera asylrätten

Av de flyktingar som får uppehållstillstånd i Europa är ungefär tre av tio så kallade subsidiärt skyddsbehövande. Den största gruppen bland dessa är de som flyr från krig och andra väpnade konflikter. En minskning av antalet beviljade uppehållstillstånd skulle kunna uppnås genom att anta bestämmelser om skyddsgrunder som liknar de norska. Det innebär att de som omfattas av FN:s flyktingkonvention och de som flyr på grund av risk för dödsstraff, avrättning, tortyr eller annan omänsklig och förnedrande behandling eller bestraffning kan få asyl men att de som flyr undan krig eller väpnade konflikter i första hand ges hjälp i närområdet. Detta förutsätter att EU i samband med den översyn av den gemensamma migrationspolitiken som nu görs förändrar artikel 15 i skyddsgrundsdirektivet.

För att avlasta flyktområden tar Norge emot kvotflyktingar. Det finns också en möjlighet för den norska regeringen att besluta om att under begränsade perioder aktivera en rätt till asyl för de som flyr i samband med vad som kallas en massflyktssitation.

Att anta den norska modellen i Sverige och på europeisk nivå skulle vara en varsam och balanserad reformering av asylrätten som kan bidra till att ge en bättre hjälp till fler. Förhoppningsvis kan den även bidra till att minska döden på Medelhavet där människosmugglare idag profiterar på människors förtvivlan med flyende människors liv som insats.

Första asylland

Inom EU tillämpas principen att en asylsökande ska söka asyl i första säkra land. Denna princip slås fast Asylprocedurdirektivet och förverkligas bland annat genom Dublinförordningen som beskriver processen för hur man avgör vilket EU-land som har ansvar för att pröva en asylansökan och Eurodacförordningen som etablerar en ordning där asylsökande måste lämna fingeravtryck till en gemensam europeisk databas.

Idag finns det stora brister i hur principen om första asylland efterlevs, delvis beroende på att vissa EU-länder slarvar med att registrera asylsökande på ett korrekt sätt. Det är viktigt att vi får principen om första asylland att fungera inom EU. Vi bör också arbeta för att etablera samarbeten kring första asylland med fler länder.

Ensamkommande barn utan skyddsbehov

Varje år söker sig eller skickas barn till Sverige som inte har något skyddsbehov. Det kan till exempel handla om de marockanska pojkar som för några år sedan sökte sig till Stockholm eller om barn som kommer från säkra länder med lägre levnadsstandard än Sverige och som sedan får hjälp av sociala myndigheter att få hit sin familj.

I fallet med de marockanska pojkarna gjorde Sverige en överenskommelse med Marocko som gjorde att de kunde skickas tillbaks. Detta är något som bör göras med fler länder så att Sverige kan skicka tillbaks barn som saknar skyddsskäl så att de antingen kan ta om hand av sitt hemlands myndigheter eller återförenas med sin familj.

Hårdare krav och bättre åldersbedömningar

En viktig fråga när man ska bedöma skyddsbehov och vilket land som är första asylland är att kunna säkerställa identiteten. I Sverige har vi under lång tid haft en debatt om åldersbedömningar och den metod som har valts där man i huvudsak förlitar sig på en medicinsk åldersbedömning har kritiserats. Å andra sidan finns ett problem i att det är frivillig att genomgå en medicinsk åldersbedömning.

I Finland har man en bestämmelse som innebär att de som inte samtycker till en medicinsk åldersbedömning skrivs upp i ålder till 18 år. Motsvarande regel bör införas i Sverige.

Dagens åldersbedömningar måste förbättras. Hela processen kring en åldersbedömning bör hållas samman av en oberoende expert som lämnar ett samlat utlåtande till Migrationsverket. Det är viktigt att en åldersbedömning inte enbart bygger på medicinska tester. Det behöver också genomföras samtal med den asylsökande av någon som är specialiserad på att bedöma barn och ungas psykologiska och sociala mognad. Dessutom bör även personer i den asylsökandes närhet så som lärare, god man, personal på boende och liknande höras.

Ökad rättssäkerhet

Idag finns det flera moment i bedömningen av en asylansökan som kan få ett slumpmässigt utfall som i hög grad är beroende av vilken handläggare och beslutsfattare man som asylsökande får. Dessutom varierar bedömningarna av säkerhetsläget i olika länder mellan migrationsmyndighetena i EU.

Vi vet genom kyrkornas konvertitutredning och Migrationsverkets egen granskningav deras handläggning av hbtq-ärenden att rättssäkerheten i asylprocessen är skrämmande låg och att konvertiter, religiösa minoriteter och hbtq-personer skickas tillbaks till länder där de riskerar att utsättas för våld och förföljelse.

EU har föreslagit att man ska bilda en ny gemensam EU-myndighet för att ge stöd till medlemsstaterna i migrationsärenden. Myndigheten ska både kan bistå med resurser för att klara av anhopningar av ärenden, arbeta för att höja kompetensen hos medlemsstaternas myndigheter samt granska medlemsstaternas handläggning av ärenden och ålägga staterna att genomföra åtgärder som ökar rättssäkerheten.

Att EU inrättar en myndighet för att förbättra asylprocessen är bra men Sverige måste också agera på egen hand för att öka kompetensen hos de som handlägger och beslutar om asylärenden samt för att garantera kvalitén i de landrapporter och annat underlagsmaterial som används i samband med utredning och beslutsfattande.

Familjeåterförening

Sverige har jämfört med våra nordiska grannländer generösa regler för familjeåterförening. Detta beror delvis på att Norge inte är medlem i EU och att Danmark har undantag från EUs gemensamma migrationspolitik vilket gör det möjligt för dem att ha hårdare regler. Men det finns utrymme i EUs familjeåterföreningsdirektiv för att skärpa de svenska reglerna för familjeåterförening så att de mer liknar vara nordiska grannländer och andra EU-länder.

Först av allt bör vi tydliggöra att familjeåterförening i första hand alltid ska ske i annat land än Sverige som någon av familjemedlemmarna har en anknytning till. Vi bör också skärpa kraven på försörjning och bostad vid familjeåterförening så att det gäller för flyktingar efter tre månader i de fall familjebandet etablerats före inresan till Sverige, och direkt för alla övriga flyktingar och skyddsbehövande undantaget ensamkommande barn. Detta tar bort den period på tre månader som finns idag där man kan ansöka om familjeåterförening utan att behöva ha något ansvar för försörjning och bostad.

Ensamkommande barn bör inte ha ett ansvar för att försörja sina föräldrar. Det enda ett sådant krav skulle leda till är att pengarna betalas av kommunens socialtjänst.

En annan förändring är att kräva att man ska ha vistas två år i Sverige innan man får ta hit sina familjemedlemmar. Undantaget från denna regel är flyktingar i de fall familjebandet etablerats före inresan till Sverige. Personer som är gifta med mer än en partner bör endast ha rätt till familjeåterförening med en av dem och med eventuella gemensamma barn.

Med dessa reformer bör Sverige rättssäkerheten i det svenska asylsystemet öka samtidigt som antalet människor som söker sig hit minskar. Det gör att vi kan hjälpa de som kommer hit på ett bättre sätt och hjälpa betydligt fler människor i behov av hjälp genom insatser i deras närområde.

Under den gång veckan har det förts en livlig debatt om reglerna för flaggning i Sölvesborgs kommun. Debatten drog igång när media rapporterade att Samstyret i Sölvesborg ska återgå till ett mer traditionellt förhållningssätt vad gäller flaggning på kommunens stänger och byggnader. Detta innebär bland annat att kommunen inte kommer att hissa regnbågsflaggan i samband med Stockholm Pride.

Jag har hävdat att det aldrig har funnits stöd i Sölvesborgs flaggreglemente för att hissa

regnbågsflaggan. För detta har jag anklagats för att ljuga, att mina påståenden inte stämmer och att medvetet sprida tveksamma eller falska uppgifter.

Detta är självklart nonsens. Jag ska förklara varför.

Sölvesborgs kommun har regler för flaggning på kommunala byggnader som har sina rötter i regler från 1970-talet. I princip har endast redaktionella förändringar gjorts sedan regelverket först antogs med undantag för en uppdatering för att anpassa regelverket till nutida begravningsformer.

Objektiv tolkning

Den mest naturliga utgångspunkten när man ska tolka ett regelverk är att läsa regelverkets text och utifrån dess uppbyggnad och formuleringar sluta sig till vad betydelsen av regelverkets olika bestämmelser är, så kallad objektiv tolkning.

Det nu gällande flaggreglementet Är indelat i två delar: en om flaggning på Rådhuset och Stadshuset samt ett om flaggning på övriga förvaltningsbyggnader. Under rubriken om flaggning på Rådhuset och Stadshuset finns två avsnitt: ett om flaggning med svenska flaggan och ett om flaggning med andra flaggor. Gällande flaggning med andra flaggor nämns att FN-flaggan ska hissas på Rådhuset på FN-dagen.

Så långt torde alla vara överens om vad regelverket innebär. Det diskussionen har gällt är om regelverket tillåter att kommunstyrelsens ordförande själv beslutar om att kommunen ska hissa regnbågsflaggan på Rådhuset eller Stadshuset. Jag menar att regelverket inte tillåter det.

De som anser att kommunstyrelsens ordförande själv kan besluta om regnbågsflaggan stödjer den uppfattningen på att det i avsnittet om flaggning med andra flaggor sägs att kommunstyrelsens ordförande eller kommunchefen "får besluta om flaggning vid andra tillfällen än de som särskilt anges". De menar då att begreppet "flaggning" innebär att kommunstyrelsens ordförande kan avgöra vilken flagga som ska användas.

Här bör man dock vara uppmärksam på att exakt samma formulering finns i avsnittet om flaggning med svenska flaggan. Det är uppenbart att kommunstyrelsens ordförande och kommunchefen i det i detta fall endast kan besluta om flaggning vid andra tillfällen. Den svenska flaggan kan inte bytas ut mot någon annan nationsflagga då den har en särställning.

En och samma formulering kan inte betyda två olika saker i samma regelverk. Om kommunfullmäktige avsåg att kommunstyrelsens ordförande eller kommunchefen även skulle kunna besluta om vilken flagga som skulle användas utöver FN-flaggan så borde formuleringen avspeglad detta genom att exempelvis lyda: "Kommunstyrelsens ordförande eller kommunchefen får besluta om flaggning vid andra tillfällen och med andra flaggor än de som särskilt anges".

Subjektiv tolkning

En annan utgångspunkt när man tolkar ett regelverk är att se till regelverkets förarbeten, i detta fall de beslutunderlag som finns i ärendet. Så kallad subjektiv tolkning, där man genom förarbetena försöker utröna vad den som beslutat om regelverket avsåg.

Beslutunderlagen till Sölvesborgs flaggreglemente är inte särskilt omfattande. Det finns dels ett protokoll från kommunstyrelsens allmänna utskott 1978, dels ett tjänsteutlåtande med tillhörande förslag till regler för flaggning samt protokoll från kommunfullmäktige 14 december 2015 när beslutet om det nu gällande reglementet togs.

I protokollet från 1978 talas om "flaggan" och "FN-flaggan". Flaggan är underförstått den svenska flaggan. Möjligheten att besluta om flaggning vid andra tillfällen omfattar här endast den svenska flaggan.

Av tjänsteutlåtandet och förslaget till regler för flaggning från 2015 framgår att ärendet rör en översyn och viss modernisering av reglerna från 1978. Den bedömning som redogörs för handlar uteslutande om flaggning med den svenska flaggan och nämner inget om ett behov att se över regleringen om flaggning med andra flaggor. Detta trots att kommunstyrelsens ordförande sedan 2013självständigt beslutat att flagga med regnbågsflaggan i samband med Stockholm Pride.

Här kan man argumentera för att det faktum att kommunen när regelverket uppdaterades gav kommunstyrelsens ordförande och kommunchefen en möjlighet att besluta om flaggning vid andra tillfällen även under avsnittet "Flaggning med andra flaggor". Det fanns också meningsskiljaktigheter i kommunfullmäktige om att möjligheten att besluta om flaggning vid andra tillfällen än de som uttryckligen nämns i regelverket skulle finnas. Sverigedemokraterna yrkade på att möjligheten helt skulle strykas från bestämmelsen.

Vad detta berodde på framgår inte av det protokoll jag fått då det saknas ett skriftligt motiv till Sverigedemokraternas reservation. Det går alltså inte av den dokumentation som finns kring framtagandet av reglerna för flaggning att dra slutsatsen att kommunfullmäktige har avsett att kommunstyrelsens ordförande eller kommunchefen helt fritt ska kunna välja vilka flaggor som hissas på Rådhuset och Stadshuset.

Här bör man då hålla i minnet hur legalitetsprincipen fungerar för kommuner och myndigheter. De behöver i princip ha uttryckligt stöd i lag, förordning eller annan författning för allt de företar sig. I detta fall saknas det ett klart och tydligt uttryck i själva regelverket för att kommunstyrelsens ordförande kan besluta om att hissa regnbågsflaggan. Det saknas också en diskussion om hur bestämmelsen ska förstås i den dokumentation som finns bevarad kring beredningen av ärendet.

Praxis, sedvänjor och analogier

En tredje fråga man kan ställa sig vid tolkning av ett regelverk är hur liknande situationer behandlas på annat håll och om det finns andra regelverk som avhandlar liknande frågor.

Enligt en undersökning genomförd 2016 som ett led i en kandidatuppsats flaggar ungefär en tredjedel av landets kommuner med regnbågsflaggan någon gång under året. Jag har läst de regler för flaggning som finns hos ett slumpmässigt urval av dessa kommuner. Det verkar i huvudsak finnas två modeller för flaggning med regnbågsflaggan: en där det är uttryckligen bestämt att kommunen ska flagga med regnbågsflaggan som i Göteborg, Kiruna, Mariestad, Stockholm, Umeå och Åre samt en modell där kommunen erbjuder sammanslutningar att ansöka om och själv bekosta flaggning som i Kalmar, Norrtälje och Växjö. I Skövde kan kommunen flagga med evenemangsflaggor om kommunen är medarrangör och i Ronnebyverkar det saknas stöd i kommunens flaggreglemente för att flagga med regnbågsflaggan.

Praxis verkar alltså vara att det finns någon form av uttrycklig bestämmelse antingen att flagga med regnbågsflaggan eller om hur andra flaggor än nationsflaggor, kommunflaggor och liknande flaggor ska behandlas.

Vad gäller sedvänja är det svårt att häva att det finns en sedvänja att flagga i samband med Stockholm Pride eller lokala pridefiranden eftersom det endast är en minoritet av kommunerna som gör detta. Man kan heller inte säga att det har utvecklats en lokal sedvänja i Sölvesborg att hissa regnbågsflaggan. Det skulle vara att åberopa cirkelbevisning där man i sin argumentation stödjer sig på det som ska bevisas.

Vad gäller om det finns liknande situationer som man kan titta på för att förstå hur reglerna för flaggning bör tolkas. Nyckelfrågan här är vilka typer av flaggor som kommunen har beslutat ska användas på kommunens flaggstänger. I Sölvesborgs fall nämns den svenska flaggan och FN-flaggan som i sin tur av kommunen kategoriseras som annan flagga, det vill säga annan än den svenska flaggan.

Den enda regel jag kan tänka på som ger vägledning är bestämmelsen om lovplikt för skyltar och ljusanordningar i 6 kap 3 § Plan- och byggförordningen. Här nämns nationsflaggor, flaggor med kommunvapen eller liknande som flaggor som inte omfattas av lovplikt. Med liknande flaggor avses exempelvis EU-flaggan, regionflaggor, landskapsflaggor, samiska flaggan och romska flaggan, alltså flaggor som åtnjuter ett visst statsrättsligt eller heraldiskt skydd dit även FN-flaggan räknas.

Ska man tolka Sölvesborgs regler för flaggning generöst vad gäller andra flaggor skulle man kunna säga att kommunstyrelsens ordförande eller kommunchefen kan besluta om flaggning med sådana flaggor som undantas från lovplikt, alltså nationsflaggor, flaggor med kommunvapen eller liknande som flaggor. Att den delegerade beslutsbefogenheten skulle vara så långtgående att kommunstyrelsens ordförande eller kommunchefen kan besluta om flaggor i helt andra kategorier så som företagsflaggor, organisationsflaggor, politiska flaggor med mera är det svårt att finna stöd för.

Att kommunstyrelsens nuvarande ordförande i Sölvesborg, Louise Erixon, sagt att det "finns ett personligt utrymme för kommunstyrelsens ordförande att genom egenmäktiga beslut göra undantag". Och att [d]et var denna möjlighet som föregående kommunalråd i Sölvesborg utnyttjade i samband med Stockholm Pride". Förändrar inte min bedömning att tidigare ordförande för kommunstyrelsen handlat i strid med regelverket. Det delegerade utrymmet att fatta beslut är inte så stort.

Pride och objektivitetsprincipen

Avslutningsvis vill jag också ta upp frågan om kommuner överhuvudtaget kan hissa regnbågsflaggan. Detta resonemang har också bäring på frågan om hur kommuner och myndigheter kan medverka i olika pridearrangemang.

Den så kallade objektivitetsprincipen slås fast i Regeringsformens 1 kap 9 § där det står: "Domstolar samt förvaltningsmyndigheter och andra som fullgör offentliga förvaltningsuppgifter ska i sin verksamhet beakta allas likhet inför lagen samt iaktta saklighet och opartiskhet". Detta innebär exempelvis att en domstol, kommun eller statlig myndighet inte får ta ställning i politiska frågor eller gynna den ena eller andra politiska inriktningen. Detta begränsar sig inte till partipolitiska frågor utan till alla typer av frågor där det finns meningsskiljaktigheter som inte bygger på objektiva sakförhållanden.

Regeringen har slagit fast att det inte bör "vara en uppgift för en myndighet att bedriva opinionsbildning eller företräda särintressen inom sitt verksamhetsområde". Och vidare att "det är av största vikt att myndigheternas information präglas av det Förvaltningskommittén benämner god förvaltningssed och som bland annat innebär att en försiktighetsprincip bör iakttas vad gäller val av form för opinionsbildande verksamhet".

Frågan är då om medverkan vid ett pridearrangemang eller hissande av en regnbågsflagga kan ses som sådan opinionsbildning som bryter mot objektivitetsprincipen.

Både professor emerita Lena Marcusson, justitierådet och ordföranden i Högsta domstolen Anders Eka, justitierådet och ordföranden i Högsta förvaltningsdomstolen Helena Jäderblom, hovrättspresidenten i Svea hovrätt Anders Perklev och kammarrättspresidenten i Kammarrätten i Stockholm Thomas Rolén samt dåvarande tingsfiskalen Daniel Bergström, nu tillförordnad hovrättsassessor har alla argumenterat för att det är problematiskt med myndigheter och domstolar som medverkar i prideparader. De menar i likhet med Justitieombudsmannen att själva prideparaden är en sammankomst för opinionsbildning. Att den organisation som arrangerar prideparaden i sig är partipolitiskt eller religiöst obunden hindrar inte att själva paraden kan ha ett politiskt syfte eller en politisk kontext.

Daniel Bergström förklarar varför Pride och hbtq-rättigheter bör anses som en politisk fråga även om det är en fråga om mänskliga rättigheter. Han konstaterar att många av de rättigheter som lyfts upp i samband med Pride är sådana som omfattas av så många i samhället att de måste anses vara neutral och alltså förenliga med objektivitetsprincipen. Men det finns också flera rättigheter som lyfts fram inom begreppet hbtq-rättigheter och i samband med prideparaden som enligt Bergström är "föremål för partipolitisk oenighet i Sverige, och de är dessutom inte allmänt omfattade bland andra länder i vår rättskulturkrets". Det gör att prideparaden blir en opinionsyttring som inte är förenlig med objektivitetsprincipen.

Jag vill argumentera att samma sak gäller för regnbågsflaggan. Den är och måste få förbli en symbol som är specifik för hbtq-rörelsen och hbtq-personers rättigheter. Den måste fortsatt få stå för en kamp som fortfarande inte är avslutad. Det gör att den inte är en sådan neutral symbol som myndigheter och kommuner kan använda vid sin egen flaggning. Att inom ramen för ett regelverk som ger samma möjlighet till andra grupper, arrangemang och organisationer hyra- eller låna ut vissa av kommunens flaggstänger torde däremot vara möjligt.

Att kommuner och myndigheter inte bör delta i själva prideparaden innebär inte att de helt bör avstå från att vara med i pridesammanhang, tvärtom. Både kommuner och myndigheter har en skyldighet att upplysa om sin verksamhet och ett behov av att rekrytera personal. Det är därför bra om myndigheter deltar med sakinformation vid seminarier och deltar som utställare vid olika pridearrangemang. De anställda vid kommuner och myndigheter som vill delta i prideparaden har självklart möjlighet att göra det som privatpersoner exempelvis tillsammans med sitt fackförbund eller någon annan intresseförening.

Igår rapporterade media att ”Prideflaggan stoppas i Sölvesborg”. Rapportringen bygger på en låst artikel i Blekinge Läns Tidning där kommunstyrelsens ordförande Louise Erixon (SD) ska ha sagt att flaggning på kommunala byggnader ska ske på ett traditionellt sätt och där ingår inte prideflaggan.

Jag har gått igenom handlingarna för kommunfullmäktige , kommunstyrelsen samt fritids- och kulturnämnden i Sölvesborg. Jag har också gått igenom gällande regler för flaggning på kommunens flaggstänger.

Sölvesborg är en kommun som innan maktskiftet efter valet 2018 hade styrts av Socialdemokraterna i 30 år. Kommunens regler för flaggning uppdaterades senast 2016, under det socialdemokratiska styret. Lousie Erixons uttalande bygger inte på att kommunen beslutat eller ska besluta om några nya regler vad jag kunnat se. Hon verkar istället utgå från gällande regelverk som begränsar vilka flaggor som får hissas på kommunens flaggstänger.

Det kommunala regelverket i Sölvesborg som beslutats under socialdemokratiskt styre tillåter endast att man hissar den svenska flaggan och FN-flaggan på kommunens flaggstänger. Regelverket fastställer på vilka dagar flaggning ska ske och ger en möjlighet för kommunstyrelsens ordförande och kommunchefen att besluta om flaggning på andra dagar. Sedan 2013 har kommunstyrelsens ordförande beslutat att man ska flagga med regnbågsflaggan i samband med pridefirandet i Stockholm. Men något stöd för ett sådant beslut finns egentligen inte i de lokala föreskrifterna och inget gjordes heller av Socialdemokraterna för att ändra reglerna för att anpassa dem till den praxis som de utvecklade.

Jag är en varm anhängare av kampen för att stärka hbtq-personers rättigheter och skapa likvärdiga möjligheter för hbtq-personer att delta i och ta plats i samhället på samma sätt som alla andra. Detta är en kamp som i decennier förts både politiskt, socialt och kulturellt; och allt sedan slutet av 1970-talet har regnbågsflaggan varit en samlande symbol för den kampen. Men det är också hör som det blir ett problem när kommuner och statliga myndigheter börjar flagga med regnbågsflaggan. Den är en politisk symbol. För mig personligen är den en viktig politisk symbol.

Kommuner och statliga myndigheter måste agera utifrån objektivitet och saklighet, och de ska behandla alla lika. Att flagga med en politisk symbol, oavsett om den står för värderingar som många ställer sig bakom, går inte riktigt ihop med objektivitetskravet. Dessutom ställer sig många i samhället också bakom värderingar som rättvisa och schyssta villkor på arbetsmarknaden. Innebär det att det är fritt fram för kommuner och myndigheter att flagga med röda fanor på första maj?

Självklar inte.

Vi behöver kunna hålla isär det politiska, privata och civilsamhället å ena sidan och det allmänna med stat och kommun å den andra. Det är de förstnämnda som kan och ska bära en politisk, social och kulturell kamp. De senare ska stå för vård, skola, och omsorg; våldsmonopol, nationell trygghet och så vidare. De ska inte ta politisk ställning eller värdera den ena eller andra åsikten.

Jag ser gärna regnbågsflaggor över hela stan när det är pride men bättre då att kommunen öppnar upp för organisationer att hyra kommunens flaggstänger när de har arrangemang i staden än att den flaggar helt på egen hand. Sedan kan alltid kommunen i enlighet med reglerna för förenings- och aktivitetsstöd eller stöd till besöksnäringen sponsra pridearrangemang enligt samma villkor som de ger stöd till andra aktiviteter och föreningar.

Denna valrörelse har handlat mycket om klimat, migration, brottslighet och terrorism. Alla är viktiga frågor för Europas framtid. Vad det int har pratats lika mycket om är de pengar som behövs för att möta dessa utmaningar och hur de pengarna skapas.

Vi vet alla att pengar inte växer på träd. De skapas genom att människor arbetar. Arbetstillfällen skapas i företag som är framgångsrika och som kan ta vara på de tillfällen till utveckling och tillväxt som ges bland annat genom ny teknik.

Tyvärr hamnar frågor om digitalisering lång ner i mätningar om vilka frågor väljarna tycker är viktiga. Det innebär att de också hamnar långt ner på politikernas prioriteringslista. Detta märks i hur frågan hanteras inom EU. Sund politik har fått ge vika för en regleringsiver som kväver utvecklingen och riskerar jobb och utveckling i Europa. Europa håller på att halka ohjälpligt efter Kina och USA.

Idag är sju av de tio högst värderade företagen i världen någon typ av teknologiföretag som bygger sin affär på att samla in, lagra, analysera och använda data på något sätt. Fem av dessa bolag är amerikanska och två är kinesiska. Det högst värderade europeiska teknolgiföretaget kvalar in först på plats 57. Samtidigt beräknas digitaliseringen stå för 14 procent av tillväxten i världen fram till 2030.

Artificiell intelligens är en av de viktiga teknikerna för framtiden. Kina investerar tre gånger mer och USA sex gånger mer än EU i utveckling av artificiell intelligens. Bland de universitet och forskningsinstitutioner som bedriver forskning och utveckling inom området står kinesiska institutioner för en överväldigande del av patentansökningarna. Bland de 500 största institutionella aktörerna är 110 kinesiska, 20 är amerikanska och endast 4 är europeiska. På företagarsidan dominerar USA stort med över 100 företag bland de 500 största aktörerna inom artificiell intelligens.

Det är fortfarande europeiska aktörer som publicerar mest vetenskapliga artiklarinom artificiell intelligens men fortsätter dagens utveckling kommer Kina snart gå om Europa även där. Dessutom verkar de vetenskapliga framstegen inte leda till konkret produkt och tjänsteutveckling inom EU något den låga delan patentansökningar antyder.

Tyvärr har EU-komissionens digitala agenda för Europa lett till mer regleringar som försvårar för utvecklingen av europeiska företag och tjänster inom det digitala området. - GDPR som har goda ambitioner att skydda den personliga integriteten men som genom komplexitet, otydliga regler och höga böter skapar stor osäkerhet bland företag som drar sig för att utveckla tjänster eller etablera sig i Europa. - AV-direktivet som nu ställer krav på innehållet i streamingtjänster som Netflix och HBO. Det är alltså inte längre upp till konsumenterna att avgöra om innehållsmixen i en tjänst är bra, det har bestämts av lagstiftarna inom EU. - Upphovsrättdirektivet som gjorde att vi får uppladdningsfilter och länkskatter inom EU som kommer göra det svårare för nya aktörer att etablera sig och som ger fake news ett försteg framför etablerade medieföretag när länkar ska presenteras i söktjänster och i sociala media. - Ny anti-terrorlagstiftning som inför ytterligare uppladningsfilter och krav på alla som har en sida på internet där användare kan publicera innehåll och kommentarer att ta bort material som kan vara terrorrelaterat inom en timme.

Dessutom har Frankrike lanserat nya förslag om regleringar av plattformar på internet där de bland annat kräver att företagen ska offentliggöra sina algoritmer, en av företagens viktigaste konkurrensfördelar, och att ytterligare kontroller och filtrering av innehållet ska införas.

EU måste sluta att reglera sönder internet och den digitala ekonomin. Kristdemokraterna vill minska den europeiska regelbördan generellt sett. Vi vill stryka 1 000 EU-regler den kommande mandatperioden. Flera av dessa bör finnas inom det digitala området.

De uppladdningsfilter och länkskatter som infördes i och med upphovsrättsdirektivet måste avskaffas. Det bör inte ställas högre krav på infrastrukturägare inom den digitala ekonomin, exempelvis plattformar och internetleverantörer, än vad vi ställer på infrastrukturleverantörer inom andra områden. Postnord ställs inte till svars för det som skickas med posten och Trafikverket hålls inte ansvariga för varesig fortkörare eller bankrånare.

GDPR måste utvärderas och förtydligas så att de risker som både små entreprenörer och större företag upplever att regelverket för med sig kan minskas.

EU behöver satsa mer på forskning och utveckling inom områden som digitalisering, robotisering och artificiell intelligens. Forskning som görs inom Europa ska också ha möjlighet att omsättas i produkter och tjänster här.

Varför kan jag köpa en fransk bil men inte ett fransk mobilabonnemang eller en fransk streamingtjänst? Det finns fortfarande regler som sätter hinder vägen för europeiska tjänsteföretag att utvecklas.

EU behöver få en fungerande inre marknad för tjänster. Idag kan varor röra sig fritt mellan EUs medlemsländer men det finns forfarande kvar många hinder för tjänster. Det gör att europeiska tjänsteföretag inte har en fungerande hemmamarknad på samma sätt som amerikanska och kinesiska företag har. I EU blir det i många fall 28 olika hemma marknader istället för en stor gemensam hemma marknad för tjänsteföretag.

Klimat, migration, brottslighet och terrorism är viktiga frågor. Men vi får inte glömma bort att vi också behöver samarbeta i Europa för att skapa jobb och tillväxt. Här är en fungerande inre marknad för tjänster och en stark global position inom digitalisering en nyckelfaktor.

Det går att lyfta fram flera argument till varför vi behöver ta ett gemensamt ansvar för migrationen i Europa, att solidariskt dela på ansvaret och det faktum att vi har fri rörlighet mellan EUs medlemsstater brukar ofta nämnas som några av dem. För mig som kristdemokrat handlar det dock i grund och botten om människovärdet, alla människors unika och okränkbara värde. Det är för att värna människovärdet som migrationen är en av de viktiga frågor som jag vill ägna tid åt om jag blir invald i EU-parlamentet.

Förra året dog 2.300 människor på Medelhavet när de försökte ta sig till Europa. Det visar på vilka stora risker människor är beredda att ta för att ta del av den frihet, gemenskap och välstånd som vi tillsammans byggt upp i EU. Samtidigt är det bara en tredjedel av de som kommer hit som har skyddsskäl och får stanna.

En viktig sak för att minska antalet människa som dör på Medelhavet och för att minska det antal människor som söker sig hit utan skyddsskäl är att använda de verktyg EU har i form av frihandelsavtal, bistånds- och grannlandspolitik för att skapa hopp i de länder människor flyr ifrån. Vi måste hjälpa människor så att de kan stanna i sina ursprungsländer och förverkliga sina drömmar om frihet, gemenskap och välstånd där.

För de som behöver fly måste vi förbättra mottagningen av asylsökande i EU. Vi vet genom kyrkornas konvertitutredning och Migrationsverkets egen granskning av deras handläggning av hbtq-ärenden att rättssäkerheten i asylprocessen är skrämmande låg och att konvertiter, religiösa minoriteter och hbtq-personer skickas tillbaks till länder där de riskerar att utsättas för våld och förföljelse. Vi vet också att väntetiden fram till beslut är orimligt, ja faktiskt olagligt, lång för många som väntar på besked om asyl. Enligt EUs statistik har 230 000 personer väntat olagligt länge på besked om de får stanna i EU eller inte.

Det är viktigt att öka rättssäkerheten i asylprocessen och och göra väntan på beslut kortare. Därför behövs det en EU-myndighet för migration som både kan bistå med resurser för att klara av anhopningar av ärenden, arbeta för att höja kompetensen hos medlemsstaternas myndigheter samt granska medlemsstaternas handläggning av ärenden och ålägga staterna att genomföra åtgärder som ökar rättssäkerheten.

Det finns mycket som är bra i det arbete som nu pågår för en gemensam migrationspolitik i EU men det finns även oroande inslag. Ett sådant är kommissionens förslag att försvåra för asylsökande att få uppehållstillstånd genom att åberopa omständigheter som uppkommer på flyktvägen eller när man kommit fram till det land där man söker asyl. Om detta förslag genomförs kommer det drabba konvertiter, religiösa minoriteter och hbtq-personer hårt eftersom denna typ av omständigheter ofta är avgörande för ett positivt beslut om asyl. Det kan handla om att man konverterar här eller att man väl i EU vågar vara öppen om sin tro eller sexualitet, att man omskrivs i tidningar eller engagerar sig i församlings- eller föreningsliv.

EU-parlamentet har i sitt förhandlingsbud försökt att mildra effekterna av den begränsning som kommissionen vill genomföra. Jag vill arbeta för att bestämmelsen helt stoppas. Den är i grunden utformat så att den slår direkt mot några av de mest utsatta grupperna som finns bland de asylsökande. Det är inte värdigt en gemenskap som bygger på kristna värderingar och respekten för människovärdet.

Det är kanske inte så förvånande att LO i EU-valrörelsen ger sitt stöd till Socialdemokraterna. Kanske ska man inte heller bli så förvånad över den slogan de valt för sin valkampanj: "Ta tillbaka kontrollen". Vad som däremot borde leda till i alla fall några höjda ögonbryn är några av de frågor de valt att driva och den politiska agenda som socialdemokratin har i EU.

Att ta tillbaks kontrollen eller att inte lämna mer kontroll till EU i frågor som rör arbetsmarknaden, vår sociala välfärd och skatterna är viktigt för att slå vakt om den svenska modellen där det är arbetsmarknadens parter som sätter spelreglerna på arbetsmarknaden och inte politikerna. Det är också viktigt för att vi själv ska kunna bestämma om vår a-kassa, föräldraförsäkring, sjukförsäkring med mera. På så sätt kan man säga att ta tillbaks kontrollen är ett annat sätt att säga att EU ska vara lagom. Ett lagom EU är den bästa garanten för den svenska modellen och för att spelreglerna på arbetsmarknaden även i fortsättningen ska bestämmas av arbetstagarnas och arbetsgivarnas organisationer.

Det LO och Socialdemokraterna föreslår handlar dock inte om att ta tillbaks kontrollen. Deras politik handlar om att ge bort mer makt till EU. Bland LO:s förslag finns sådant som att EU ska reglera frågor om anställningstrygghet, välfärdspolitik och fackligt medlemskap. De vill också att EU:s möjlighet att bestämma i sociala frågor skrivs in i EU:s grundfördrag. Flera av dessa förslag är sådant som även Socialdemokraterna driver. Att påstå att detta är att ta tillbaks kontrollen är att vilseleda både LO:s medlemmar och väljarkåren i stort.

Jag vill ha ett lagom EU. Jag vill inte att EU ska lägga sig i hur vi löser frågor på arbetsmarknaden genom att tvinga på oss minimilöner eller allmängiltigförklarade kollektivavtal. Jag vill heller inte att EU ska bestämma hur föräldrarna ska fördela föräldraledigheten mellan sig eller hur vår a-kassa eller sjukförsäkring ska se ut.

Jag vill att alla som arbetar i Sverige, oavsett om de är anställda här eller utstationerade från något annat EU-land ska ha schysta arbetsvillkor. Här har parterna en viktig uppgift att fylla. Det är ingenting vi löser genom att EU stöttar de som är med i en fackförening ekonomiskt eller genom att EU reglerar frågor om anställningstrygghet.

En fråga där EU har ett ansvar, och där beslut måste fattas under den kommande mandatperioden, är frågan om hur utländska åkare får köra transporter i Sverige. Här måste det förslag som nu finns skärpas ytterligare. Det räcker inte med att en utländsk lastbil åker och parkerar i Danmark i två dagar för att sedan komma tillbaks. Denna så kallade avkylningsperiod ska vara tio dagar och lastbilen bör då återvända till sitt hemland.

Detta kommer att skapa mer jämlika villkor mellan svenska och utländska åkare än det förslag som nu finns. I denna fråga jobbar jag gärna tillsammans med LO och Socialdemokraterna liksom i frågan om att förbjuda ämnen som kan orsaka cancer. Här har Kristdemokraterna flera gånger tidigare varit med och skärpt reglerna.

Jag tror att ett lagom EU är bäst både för Sverige och för det europeiska samarbetet. Därför vill jag göra EU lagom igen. Det är inte bara något jag och Kristdemokraterna säger. Vi har en politik som backar upp vår slogan.

Förra året dog 2.300 människor på Medelhavet när de försökte ta sig till Europa. Det är en omskakande och skrämmande siffra. Men det är också en siffra som visar på vilka enorma risker människor är beredda att ta för att få bli delaktiga i den frihet, gemenskap och välstånd som vi tillsammans byggt upp i Europa sedan vår kontinent slogs i spillror av de två stora krigen under första hälften av 1900-talet.

Samtidigt som de risker människor är beredda att ta för att komma till Europa är höga så är det bara en tredjedel av de som söker sig hit som har skyddsskäl och får stanna. En stor del av de som ger sig ut på en riskfylld resa flyr alltså inte från våld, krig eller förtryck. De tar de risker resan innebär för att de drömmer om en bättre framtid.

Som jag ser det bör det här leda till två tydliga förändringar av EUs politik:

EUs grannlands- och biståndspolitik måste än mer fokusera på att skapa framtidshopp i de länder människor flyr ifrån. Människor ska inte behöva riskera livet på Medelhavet för att förverkliga de drömmar om frihet, gemenskap och välfärd som de har för sig själva och sina närstående. EU måste bli mycket bättre på att sprida kunskap om vilka krav som ställs för att få stanna i Europa. Att det krävs skyddsskäl för att komma hit eller att man har ett arbete eller en studieplats i EU innan man lämnar sitt ursprungsland. Enligt EUs lagstiftning ska en asylansökan avgöras inom sex månader. Just nu (februari 2019) har över 230.000 personer väntat olagligt länge på att få ett besked om de får stanna i Europa eller inte. Det är mer än hälften av alla de ansökningar som för tillfället behandlas av migrationsmyndigheter runt om i Europa.

Den långa väntan skapar en oerhörd press på de enskilda människor som drabbas. De hamnar i ett vakuum där de inte kan gå vidare med sitt liv. Väntan försvårar både för integrationen för de som senare får stanna och för ett återvändande för de som inte har några skyddsskäl.

Väntan är också kostsam för samhället som bär kostnader för uppehälle och för de ytterligare svårigheter att integreras som en lång väntan innebär.

Att korta tiden till beslut är viktigt och måste vara en del i arbetet med en gemensam europeisk migrationspolitik. Det behövs gemensamma resurser för att hantera resurskrävande delar av asylprocessen och anhopning av ärenden på ett rättssäkert sätt.

Förra året registrerades 634.700 asylansökningar inom EU+området, EU tillsammans med Norge och Schweiz. Men ansökningarna fördelas inte jämnt mellan EUs medlemsländer. Sverige tar ett oproportionerligt stort ansvar samtidigt som andra länder inte lever upp till det ansvar de bör ta. Att fördela ansvaret bättre mellan EUs medlemsstater är också en av anledningarna till att vi behöver en gemensam asyl- och migrationspolitik. Inget land kan tvingas att ta emot flyktingar, men de som vägrar bör istället vara med och bidra till de kostnader som asylmottagning och integration kostar.

Hitintills har länder som Ungern, Polen och Bulgarien vägrat att ta sin del av ansvaret. Därför måste förhandlingarna om en gemensam migrationspolitik knytas närmre förhandlingarna om EUs långtidsbudget. Den ekonomiska kostnaden för att inte vara med och ta ansvar för migrationen måste bli tydlig.

Det finns många skäl till varför migrationsfrågan är viktig i EU-valet. Det är lätt att frågan förminskas till att handla om att fördela ansvar och kostnader. Men vi får aldrig glömma att frågan om en gemensam asyl- och migrationspolitik i EU i grund och botten handlar om människovärde.

Alla människor har ett unikt och okränkbart värde.

Det är därför vi måste bidra till att skapa framtidshopp i de länder som människor flyr ifrån innan de ger sig ut på en riskfylld resa som i de flesta fall resulterar i att de skickas tillbaks dit där de kom ifrån.

Det är därför vi måste ha ett gemensamt regelverk och gemensamma resurser för att erbjuda rättssäkra och snabba asylprocesser som lägger grunden antingen för en god integration eller för ett välfungerande återvändande, beroende av vad beslutet bir.

Och det är därför vi måste dela på ansvaret så att människor inte fastnar i ett livslångt utanförskap i parallellsamhällen som i många delar påminner om de miljöer människor från början flytt ifrån.

Att ta ansvar för migrationspolitiken är att värna människovärdet. Det är en hög ambition men det är ett typiskt exempel på något som är en del av ett lagom EU.

En av orsakerna till att det går trögt att bilda en regering kan vara att de två partier, Centerpartiet och Liberalerna, som sitter på nyckeln till regeringsbildandet riskerar att bli förlorare nästan oavsett vilken regering det blir.

Om Alliansen bildar regering eller om Centerpartiet och Liberalerna släpper fram Ulf Kristerssons 3-2-1-alternativ så kommer detta bli en regering som regerar med stöd av Sverigedemokraterna. Detta innebär ett brutet löfte som kan leda till att väljare överger Centerpartiet och Liberalerna till förmån för andra partier.

Om Centerpartiets och Liberalerna överger Alliansen för att sätta sig i en så kallad mittenregering som leds av Stefan Löfven så bryter de för det första löftet att se till att Löfven inte förblir statsminister men de kommer också bli tvungna att bryta ett flertal sakpolitiska löften för att jämka ihop sig med en Socialdemokrati och ett Miljöparti som under senare år dragit sig allt mer åt vänster. Detta kommer inte tas emot väl hos de väljare som ser sig som borgerliga och som röstat på Centerpartiet eller Liberalerna. Risken finns att de istället söker sig till något av de andra Allianspartierna.

Om Centerpartiet lyckas bilda en liten mittenregering tillsammans med Liberalerna klarar de både att hålla Stefan Löfven borta från statsministerposten och att bilda en regering som inte är beroende av Sverigedemokraterna. Svårigheten kommer senare och främst när regeringen behöver lägga förslag om migrationspolitiken senast under våren nästa år. Då kommer Annie Lööf som statsminister antingen behöva förhandla fram en kompromiss med riksdagsmajoriteten och överge viktiga delar av sin egen migrationspolitik eller fällas i riksdagen i en av de frågor som kommer vara i fokus stora delar av mandatperioden. Gör regeringen Lööf en kompromiss med Socialdemokrater och Moderater kommer flera av Liberalernas men främst Centerpartiets väljare att bli besvikna och istället kasta blickarna mot Miljöpartiet. Förlorar de i frågan om migrationspolitiken, en fråga som har stora konsekvenser för statsbudgeten och som kan få betydande följder även inom andra områden, så är det frågan om regeringen kan sitta kvar.

Detta lose-lose läge kan vara en av förklaringarna till varför Centerpartiet och Liberalerna så ivrigt förespråkar en regering med Socialdemokraterna och Moderaterna. Då hålls de själva utanför och kan endast i begränsad grad skyllas för vem som regerar landet och vilken politik regeringen för. De får också möjlighet att föra en så kallad kraftfull oppositionspolitik för att markera inför sina väljare att de är att lita på i frågor de tycker är särskilt viktiga.

Socialdemokraterna och många politiska förståsigpåare vurmar i dagens oklara parlamentariska läge för en “blocköverskridande mittenregering”. Med detta förstås en regering som leds av Socialdemokraterna och där Centerpartiet och Liberalerna ingår, eller i alla fall ett av partierna. Att en sådan regering är blocköverskridande är otvivelaktigt men är det verkligen en mittenregering på annat sätt än ett tänkt genomsnitt av partiernas ståndpunkter?

Inför valet samlade SVT in svar på ett antal politiska frågor från partierna och deras kandidater. Detta resulterade i SVT:s Valkompass men också i infografik där partierna och deras kandidater placerades in både på den så kallade GAL-TAN-skalan och den traditionella höger-vänsterskalan.

Jag är egentligen ingen anhängare av GAL-TAN eftersom jag anser att modellen säger mer om de som konstruerat den än om de partier eller personer man försöker placera in i den. GAL-TAN har tagit en uppsättning värden grönt, alternativt och libertarianistiskt, och ställt de mot en annan uppsättning värden motsatsen traditionellt, auktoritärt och nationalistiskt som att dessa tre alltid existerar tillsammans och alltid står i motsats till varandra. Sanningen är ju den att det går att vara både grön, nationalistisk och traditionell; grön, traditionell och libertarianistiskt; eller alternativ, auktoritär och nationalistisk och så vidare.

Men tillbaks till hur partierna och deras kandidater placeras i SVT:s undersökning.

Enligt den traditionella höger-vänsterskalan är det Sverigedemokraterna som ligger närmast mitten. Sedan är det ett stort tomrum tills man kommer till Centerpartiet och Miljöpartiet på varsin sida om mitten tätt följda av Kristdemokraterna och Liberalerna till höger.

En mittenregering efter den traditionella höger-vänsterskalan skulle då komma att ledas av Jimmie Åkesson och bestå av Sverigedemokraterna, Centerpartiet, Kristdemokraterna, Liberalerna och Miljöpartiet. En sådan regering skulle samla 151 av riksdagens ledamöter bakom sig och skulle utan problem kunna få igenom sin politik i riksdagen.

Nu behöver man ju inte vara raketforskare för att förstå att vi aldrig kommer att få en sådan regering, även om det i traditionella termer skulle vara det närmsta en mittenregering vi skulle kunna komma. En regering med Sverigedemokrater, Centerpartister, Liberaler och Miljöpartister står för långt ifrån varandra i viktiga värderingsfrågor för att kunna regera tillsammans.

Om vi istället utgår från partiernas position på GAL-TAN-skalan, hur skulle en mittenregering då se ut?

Ja, då närmar vi oss den som Socialdemokraterna och de politiska förståsigpåarna vurmar för. Liberalerna ligger så gott som i mitten och följs sedan av Socialdemokraterna och Centerpartiet på GAL-sidan. Närmast efter Centerpartiet kommer Moderaterna tät följt av Kristdemokraterna på TAN-sidan.

Här kan vi nu tänka oss två lösningar. En regering där Alliansen vill räkna sig som en del i koalitionen och jämföras med Socialdemokraterna. Då skulle statsministerposten gå till Ulf Kristersson och regeringen skulle stödjas av hela 242 ledamöter i riksdagen. En annan lösning är att Moderaterna väljer att stå utanför för att undvika bildandet av en storkoalition där väljarnas möjlighet att rösta på oppositionspartier försämras dramatiskt. I ett sådant läge skulle Stefan Löfven bli statsminister och regeringen skulle ha 173 av riksdagens ledamöter bakom sig, ett fullt tillräckligt stöd för att få igenom sin politik.

Detta är nog heller inte en mittenregering vi lär få uppleva. Det ska mycket till för att Socialdemokraterna ska ta in Kristdemokraterna i en regering och Kristdemokraterna vill inte ha en Socialdemokratiskt ledd regering.

Om man skulle lyckas övervinna partiernas ovilja mot varandra så finns det fortfarande ett stort avstånd mellan partierna på den traditionella höger-vänsterskalan som mycket av den politik en regering har att ta ställning till handlar om. Frågor om vad som ska prioriteras i statsbudgeten, välfärdens utformning och omfattning, reglerna för arbetsmarknaden med mera; allt detta är i huvudsak frågor som har olika svar beroende på vart på höger-vänsterskalan du befinner dig.

Min slutsats av detta är att det är lätt att drömma om blocköverskridande mittenregeringar men det är betydligt svårare att få till stånd en som fungerar i praktiken.

https://www.svt.se/special/hur-lika-ar-kandidaterna-sina-partier/

Polisen har gett Nordiska motståndsrörelsen (NMR) tillstånd att hålla en så kallad allmän sammankomst i Visby precis utanför den lokal där RFSL och andra organisationer som arbetar för hbtq-personers rättighet och mot rasism håller sina programpunkter under Almedalsveckan. Nordiska motståndsrörelsen är en nazistisk organisation som vill kriminalisera homosexualitet, förbjuda hbtq-organisationer och göra det olagligt att sprida kunskap och information om hbtq-personers livsvillkor och rättigheter. Förra året genomförde NMR ett 50-tal aktioner mot hbtq-rörelsen och deras ledare Simon Lindberg har tidigare dömts till fängelse för en våldsam attack mot personer som samlats för en fest i RFSL:s lokal i Helsingborg.

Polisen säger i en kommentar att de "är färgblinda men absolut inte döva" och att de värnar demonstrationsfriheten lika för alla. Som svar på en fråga från publiken vid ett seminarium med Polisens hatbrottsgrupp i Almedalen idag sa Polisen att de inte kan förutspå eller förutsätta att ett brott ska utföras. De menade att svensk lag är så generös att alla ska kunna få uttrycka sig men om ett brott skulle begås så är det deras uppgift att ingripa och ta frågan vidare.

Med sin undfallenhet gör Polisen sig själva till NMR:s medlöpare i deras hets och hat mot hbtq-rörelsen. Vi behöver inte se längre tillbaks än förra årets Almedalsvecka då Polisen villkorade sitt tillstånd för RFSL:s mångfaldsparad med att de antingen bytte tid eller sträcka för paraden eftersom den annars skulle krocka med den aktivitet som NMR fått tillstånd för. RFSL fick flytta på sig eftersom NMR sökt tillstånd först. Men i år när NMR kommer in med sin ansökan efter att det sedan länge är klart var och när RFSL ska ha sina aktiviteter så ställer Polisen inte några krav på att NMR ska hålla sina aktiviteter på annan tid eller plats. De får utan begränsningar ha bokbord och dela ut flygblad på samma tid och samma plats som RFSL och andra liknade organisationer håller sina arrangemang.

Polisens beslut har redan fått konsekvenser för hbtq-personer på plats i Almedalen. RFSL Ungdom har av säkerhetsskäl ställt in sina arrangemang. Det är fullt förståeligt att de som hbtq-organisation väljer att göra det. Det finns tyvärr gott om erfarenheter inom hbtq-rörelsen av hot, trakasserier, vandalism och våld som utförts av NMR-sympatisörer.

Polisen gör fel i sin bedömning av NMR och de har fel när de hävdar att de måste ge tillstånd. Det finns goda grunder till att säga nej till NMR helt och hållet. I sin dom i målet Refah partis (Välfärdspartiet) med flera mot Turkiet redogör Europadomstolen för möjligheten och behovet av att i vissa fall begränsa de rättigheter som följer av Europakonventionen, bland annat mötes- och organisationsfriheten. Domstolen konstaterar att:

96. The freedoms guaranteed by Article 11 (mötes- och organisationsfriheten) , and by Articles 9 (tankefrihet) and 10 (yttrandefrihet) of the Convention, cannot deprive the authorities of a State in which an association, through its activities, jeopardises that State’s institutions, of the right to protect those institutions. In this connection, the Court points out that it has previously held that some compromise between the requirements of defending democratic society and individual rights is inherent in the Convention system. Och vidare:

99. The possibility cannot be excluded that a political party, in pleading the rights enshrined in Article 11 and also in Articles 9 and 10 of the Convention, might attempt to derive therefrom the right to conduct what amounts in practice to activities intended to destroy the rights or freedoms set forth in the Convention and thus bring about the destruction of democracy... In view of the very clear link between the Convention and democracy.., no one must be authorised to rely on the Convention’s provisions in order to weaken or destroy the ideals and values of a democratic society. I sin dom i målet Vona mot Ungern som handlade om att Ungern hade förbjudit en organisation med en rasistisk agenda och inslag som påminde om paramilitära organisationer konstaterade Europadomstolen:

66. The Court considers that the demonstration by political protagonists of their ability and willingness to organise a paramilitary force goes beyond the use of peaceful and lawful means of articulating political views. In the light of historical experience – such as that of Hungary in the wake of the era of Arrow Cross power – the reliance of an association on paramilitary demonstrations which express racial division and implicitly call for race‑based action must have an intimidating effect on members of a racial minority, especially when they are in their homes and as such constitute a captive audience. In the Court’s view, this exceeds the limits of the scope of protection secured by the Convention in relation to expression... or assemblies and amounts to intimidation, which is – in the words of the United States Supreme Court’s judgment in Virginia v. Black... – a “true threat”. The State is therefore entitled to protect the right of the members of the target groups to live without intimidation. This is particularly true because they were singled out on a racial basis and were intimidated on account of their belonging to an ethnic group. In the Court’s view, a paramilitary march goes beyond the mere expression of a disturbing or offensive idea, since the message is accompanied by the physical presence of a threatening group of organised activists. Where the expression of ideas is accompanied by a form of conduct, the Court considers that the level of protection generally granted to freedom of expression may be reduced in the light of important public-order interests related to that conduct. If the conduct associated with the expression of ideas is intimidating or threatening or interferes with the free exercise or enjoyment by another of any Convention right or privilege on account of that person’s race, these considerations cannot be disregarded even in the context of Articles 10 and 11. I fallet Vana mot Ungern handlade alltså om en betydligt mer ingripande åtgärd än att säga nej till ett demonstrationstillstånd. Domstolen konstaterade trots detta att en stat har rätt att skydda de som utsätts för hat och missaktning så att de kan leva utan rädsla. Domstolen tar inte fasta enbart på budskapet som den hotfulla gruppen framför utan också det faktum att det framförs av en hotfull grupp av organiserade aktivister. Det är precis det här som NMR gör. Genom en stor mängd hot och aktioner mot hbtq-rörelsen demonstrerar de sitt våldskapital. De dokumenterar hbtq-aktivister. De uppträder samordnat, många gånger i enhetliga kläder för att ge ett uniformsliknande intryck och de gör inte sällan en poäng av att komma fysiskt nära sina meningsmotståndare. NMR uppfyller mer än väl de kriterier som gäller för att kunna säga nej till ett demonstrationstillstånd med hänvisning till den allmänna ordningen, det Europadomstolen kallar "important public-order interests". Europadomstolen går faktiskt så långt i sitt resonemang i Vana mot Ungern att den säger att:

68. As the Court has already pointed out.., in such circumstances the authorities could not be required to await further developments before intervening to secure the protection of the rights of others. Det finns alltså en skyldighet för stater att skydda utsatta personers från att behöva leva i rädsla från grupper och enskilda som vill omstörta demokratin i skydd av de rättigheter som det demokratiska samhället ger. Denna skyldighet har den svenska polisen åsidosatt och istället gjort sig själva till medlöpare i NMR:s hat och hets mot hbtq-rörelsen. Och om Polisen känner sig sakna möjlighet att helt och hållet säga nej till NMR så kan de väl be NMR att flytta på sig, precis som de bad RFSL att göra förra året.

I oktober 2009 presenterade E-delegationen sitt första delbetänkande. I betänkandet föreslog delegationen bland annat en ny ordning för e-legitimationer där en särskild nämnd skulle ges ett ansvar att sätta spelregler och där marknadens aktörer skulle utfärda e-legitimationer som användarna sedan skulle kunna välja mellan. E-delegationens betänkande var det första steget på vägen mot det kundvalssystem som E-legitimationsnämnden idag ansvarar för.

Vid den här tiden var jag politiskt sakkunnig hos kommun- och finansmarknadsminister Mats Odell och till mina ansvarsområden hörde bland annat frågorna om e-förvaltning och e-legitimation. Jag var en varm anhängare av en e-legitimationslösning där ansvaret för att utfärda e-legitimationer överläts på marknaden och där enskilda personer fritt kunde välja vilken e-legitimation de ville använda. För mig handlade det dels om en valfrihetsfråga där enskilda skulle kunna välja vem de litade på för att hantera deras digitala identitet, dels om att det redan fanns marknadsaktörer som utfärdade e-legitimationer och att staten därför inte skulle gå in och konkurrera ut privata företag. I arbetet fram mot E-delegationens första delbetänkande och i den fortsatta beredningen gjorde jag vad jag kunde för att försäkra mig om en så öppen kundvalsmodell som möjligt.

Redan 2010 började Sveriges kommuner och landsting (SKL) framföra krav på att det var staten och inte marknadens aktörer som skulle vara utfärdade av e-legitimationer. För mig kom det lite som en blixt från klar himmel när jag hörde om deras krav, jag hade uppfattat det som att de var med spåret mot en kundvalsmodell. Själv befann jag mig nu utanför regeringskansliet men framförde att det var viktigt att få SKL med sig på den lösning som “alla” varit överens om tidigare.

När vi 2012 närmade oss den tidpunkt då möjligheten att avropa e-legitimationer på det gamla ramavtalet (eID 2008) upphörde, började jag oroa mig för den nya svenska e-legitimationen. Att man då ännu inte nått fram till något mer konkret skyllde jag på E-legitimationsnämndens arbete som fram tills dess inte hade imponerat. Men ett efter ett passerades de måldatum som nämnden hade satt upp utan att någon ny e-legitimation kom på plats och i december förra året konstaterade E-legitimationsnämnden själv att nämndens “upphandling av svenska e-legitimationer på tillitsnivå väsentlig varit utlyst i snart två år utan att någon privat eID-utfärdare eller eID-leverantör ansökt”.

Nu har E-legitimationsnämnden arbetat i snart fem år och möjligheten för marknadens aktörer att ansluta sig till den lösning som de bidragit till att utforma genom sina löpande kontakter med nämnden har varit öppen i två år, trots detta står vi fortfarande utan en ny svensk e-legitimation när det är dags att vid halvårsskiftet pensionera det system vi använder idag. Detta är ett misslyckande för regeringen, för E-legitimationsnämnden och för marknaden. Och jag kan bara konstatera att jag hade fel, marknaden kan inte ta ansvar för att försörja offentlig sektor med e-legitimationer.

Att personer kan identifiera sig på ett säkert sätt gentemot myndigheter och kommuner på internet är ett statligt ansvar. Staten måste ta ansvar för att det också finns ett system i form av e-legitimationer som gör säker identifiering möjlig. Regeringen måste nu göra det som SKL begärt sedan E-legitimationsnämnden bildades och ge nämnden i uppdrag att ta fram en statlig e-legitimation som kan användas av alla och som fungerar både i kontakter med kommuner, myndigheter och privata företag och organisationer.

Foto: Yuri Samoilov CC-BY

Det senaste avsnittet av SVT:s Uppdrag Granskning ”Bögbotarna” har väckt debatt. Debatten har handlat om allt från journalistiska arbetsmetoder och Svenska kyrkans arbetsgivaransvar till huruvida sexuell läggning är statiskt eller inte, religionsfrihet och den svenska åsiktskorridoren. Jag har själv tagit del av flera diskussioner på olika håll och med flera av de olika aspekter som diskuterats.

En svårighet för mig är att diskussionen inte är teoretisk utan att den på flera plan handlar om djupt personliga upplevelser och därför även påverkat mig känslomässigt. Jag har diskuterat med mig själv och med Simon huruvida jag ska skriva något längre om ämnet eller inte men jag har till slut bestämt mig för att göra ett försök med risken för att det bara blir stycke efter stycke med rabblande utan en distinkt poäng.

Jag växte upp inom den svenska frikyrkorörelsen, i Pingstkyrkan. På många sätt den bästa uppväxt man kan tänka sig med en trygg och kärleksfull familj, många möjligheter att möta människor som upplevt både egen och andras utsatthet samt gott om spännande berättelser från pionjärtider och missionsfält. Men det fanns också utmaningar i att vara annorlunda – att vara pingstvän. Det skapade ett visst utanförskap i skolan och ledde även till mobbning i form av utfrysning, glåpord och klotter. Aldrig något fysiskt vad jag kan dra mig till minnes.

Det pratades aldrig om homosexualitet när jag växte upp, inte rakt ut. Inte i kyrkan, inte i skolan… ja, inte på lektionerna i alla fall. En av mina klasskompisar pekades ut som bög någon gång sent i mellanstadiet, tidigt i högstadiet och blev ibland mobbad för det. Själv läste jag i biologiboken att killar i tonåren ibland kunde känna sig attraherade av andra män men att det ofta var en övergående fas.

Jag som själv börjat känna att jag attraherades av andra killar satte mitt hopp till detta, att det var en övergående fas. Det enda jag hört talas om var ju att män ska leva tillsammans med kvinnor. Så har det varit sedan Adam och Eva. Det var också detta jag kom att försöka sträva efter trots att ingen sagt till mig att homosexualitet skulle vara en synd eller på annat sätt felaktigt enligt Bibeln.

Jag läste mycket som ung. En del skönlitteratur men mycket av det jag läste var biografier och olika former av religiös litteratur. Jag formade i 15-årsåldern på egen hand en ganska konservativ syn på kristen tro där jag kom att se både icke-kristen musik och tv-program som något högst tvivelaktigt. Och självklart alla former av sexuella relationer som inte var ett äktenskap mellan man och kvinna som felaktiga.

Denna väldigt radikala tro modellerades inom något år eller så men brottningskampen mellan min tro och min sexualitet kom att fortsätta.

Första gången jag minns att någon annan tog upp ämnet att homosexualitet är obibliskt hade jag hunnit bli 20 år. Det var i arbetet med att försöka ta fram en etisk värdegrund för kristen radio som frågan om att även skriva in något mot homosexualitet togs upp.

Jag, som satt med pennan i min hand, kände mig väldigt obekväm men vågade inte säga ett ord. Nu hade jag i alla fall fått bekräftelse på att homosexualitet är fel. Samtidigt växte min längtan efter ett förhållande och viljan att träffa en man.

Jag bodde i Jönköping och det här var innan både internet och iPhone, däremot fanns det betalnummer. Jag hade min första date, en kopp kaffe och ett nervöst samtal, med en kille i min ålder från landsbygden någonstans i Jönköpings län. Det blev aldrig mer än så.

Jag kände en enorm skuld och bad frenetiskt om förlåtelse och omvändelse. Något som i och för sig var något av rutin i mitt liv. Jag gjorde det varje gång jag på något sätt känt mig attraherad av en man. Men situationen började ganska snart kännas ohållbar.

Jag vågade inte berätta om min ”synd” för någon annan och Jönköping kändes för litet om det var så att jag inte kunde omvända mig och istället ville leva som homosexuell. Detta var en av de faktorer som bidrog till att jag 1994 flyttade till Stockholm – att hitta en församling där jag kan få hjälp eller kunna leva ett liv där jag kan vara mig själv långt bort från gamla vänner och familj.

Efter några månader i Stockholm var jag redo att ge upp min jakt efter en församling när jag blev inbjuden till Kristi Församling. Församlingen var en liten och aktiv gemenskap där jag i samband med syndabekännelse tyst och skamset berättade att jag kände attraktion till både män och kvinnor. I efterhand får väl detta sägas vara en sanning med modifikation eftersom det aldrig kan påminna mig om att ha känt någon sexuell attraktion till kvinnor.

Jag är väldigt glad över mitt dryga decennium tillsammans med Kristi Församling i Stockholm. De har lärt mig mycket om mig själv, om ledarskap, om att lyssna på människor… Och de har gett mig många goda vänner och varma minnen. Men de hjälpte mig inte att bli heterosexuell. Det var dock inte frågor kring sexualitet som fick mig att lämna församlingen. Men jag inser att det beslut jag tagit att leva som mig själv förhindrar mig att återvända.

Första gången någon annan rakt ut konfronterade mig med min egen sexualitet var kanske tio år sedan. Det var i ett samtal med en person om mitt arbete för Kristdemokraterna, där jag då var anställd, där personen undrade hur jag som homosexuell man kände. Jag hastade snabbt vidare i konversationen. Jag var inte redo att se mig som homosexuell. Men orden ”du som homosexuell man” bet sig fast och jag kom att fundera mycket på dem. Är det så människor ser mig? Är jag verkligen homosexuell?

Jag bestämde mig för att jag ville lära känna fler homosexuella personer. Men jag ville inte springa på klubbar eller använda nätdejting. Ett sätt att träffa homosexuella blev därför genom CouchSurfing, ett socialt nätverk för personer som reser och vill hitta ett ställe att bo på och få möjligheten att träffa ortsbor. Inom CouchSurfing finns det också grupper för hbtq- och hbtq-vänliga personer. Ibland kan det som homosexuell kännas tryggare att bo hemma hos någon annan som man vet är homosexuell eller i alla fall hbtq-vänlig.

De människor jag mött genom CochSurfing har varit till stor glädje för mig, inte bara de homosexuella personer jag lärt känna, utan alla de olika människor som jag fått möjlighet att möta och dela upplevelser med. Men på min resa att acceptera mig själv är den kanske en couchsurfare som står ut.

Eric kom från New York och jobbade som elevvägledare på ett universitet. Vi hade flera långa samtal och det var i våra samtal som jag första gången vågade säga för mig själv och inför någon annan att jag är homosexuell. Det var både befriande och skrämmande.

Senare samma sommar skulle jag berätta för en gammal vän, som jag länge vetat är bög. Vi var på Stockholm Pride tillsammans och jag hade bestämt mig för att det här var dagen. Även om jag var så nervös att jag fick springa iväg och kräkas flera gånger innan jag förmådde berätta så fick jag till slut lätta mitt hjärta.

På hösten kom jag ut för några arbetskollegor och nära vänner i Stockholm men bestämde mig för att inte berätta något för min familj förrän jag hade en relation som jag verkligen trodde på. Jag var helt enkelt orolig för hur de skulle reagera.

Vintern 2010 reste jag iväg till Kina och Sydostasien. Det var under denna resa som jag i januari 2011 träffade Simon. Det sa inte ”klick” direkt vid vår första chatt men däremot första gången vi talades vid via Skype.

Julen 2011 kom Simon till Sverige första gången och fick träffa min familj. Jag presenterade honom som en ”vän” som jag träffat när jag var ute och reste. Men det var först när vi förlovade oss i februari 2013 som det stod klart hur det verkligen var.

Simon har blivit mottagen med öppna armar och mycket kärlek av min familj. Och den oro jag kände har visat sig varit helt obefogad.

Så vad är då min poäng? Finns det någon över huvud taget kopplat till debatten kring ”Bögbotarna”?

Jag är inte missnöjd med mitt liv. Hade mitt liv sett annorlunda ut hade jag troligtvis inte haft Simon i mitt liv just nu och honom hade jag inte velat vara utan.

Men jag var 37 år när jag själv kunde acceptera vem jag är. Jag var 41 innan jag vågade berätta det för min familj. Innan dess hade det varit många år av skuld, kval och kamp. En önskan att bli botad, helad eller omvänd – att se ett gudsingripande.

Ingen bad mig om att be om hjälp eller berättade för mig att jag behövde ändra mig. Jag pratade aldrig uttryckligt om vad jag kämpade med. Jag bad om hjälp mot ”synden” och fick förbön, många gånger under tårar.

Jag tror inte att människans sexualitet är digital, antingen det ena eller det andra. Jag tror heller inte att det går att förändra en människas sexualitet. Ett sådant projekt är lika dumdristigt som och betydligt mer äventyrligt än att försöka göra vänsterhänta högerhänta.

Kanske kan celibat upplevas som en väg för vissa homosexuella på samma sätt som det finns heterosexuella som väljer det för att uppleva en större närhet till Gud. Men jag tycker knappast det bör rekommenderas som en ”lösning” för den breda massan.

I relation till ”Bögbotarna” bör det också påpekas att de präster som filmats med dold kamera inte erbjuder personen som söker upp dem hjälp med att leva ett liv i celibat utan erbjuder hjälp att istället för homosexualitet känna attraktion till personer av motsatt kön.